”Mimen behöver synas mer.”
My Areskoug är utbildningsledare och lärare på Mimprogrammet, samt lärare i rörelse på Skådespelarprogrammet.
Vad var det som fick dig att vilja bli mimare?
Både hos mig själv och i min familj fanns ett intresse för rörelse, dans och teater. Jag gick yrkesförberedande på Balettakademien , en halvtidsutbildning på ett år, och sökte sen till Danshögskolan. Jag ville bli dansare, men sprack i sista provet.
Det var en dansare som föreslog att jag skulle söka till Mimutbildningen. Då var jag så ung, nitton år, och jag visste faktiskt inte riktigt vad det innebar, men jag hade sett Pantomimteatern – den första mimgruppen som bildades av mimstudenter och Marcel Marceau – och blivit väldigt fascinerad. Jag sökte och kom in. Efter ett tag kände jag att det var rätt för mig, eftersom det både var ett kroppsligt och teatralt uttryck. Man fick gestalta på ett annat sätt än i dansen.
Berätta lite om vad mim egentligen är och om dess olika genrer. Mim är en form av skådespeleri utan ord: man använder kroppen till att gestalta, berätta någonting. En mimföreställning kan spelas helt utan rekvisita och dekor. Man arbetar med imaginära föremål och miljöer, åskådaren ser det hela genom sin inlevelse och fantasi. Det klassiska och mest kända inom mimen är väl just osynliga väggar och en person som går framåt utan att förflytta sig.
Det finns så många variationer inom mimen nu, man arbetar också mycket över det som förut var skarpa gränser mellan olika uttrycksformer. Mimen kan vara minimalistisk, sparsmakad, men också storslagen. Många mimare använder tal, men de flesta arbetar inom någon form av teater som innefattar ett väldigt starkt fysiskt uttryck, ett berättande med kroppen.
En riktning inom mim är att en skådespelare spelar ensam mot sig själv. Roger Westberg gjorde Hamlet som en enmansföreställning, och spelade alla rollerna – med text och mim. Genom mimtekniken kan man också förvandla sig från en människa till ett väsen, ett djur, en växt – eller förflytta sig i tid och rum, eftersom teaterformen redan är ”förhöjd” – alltså inte realism.
En del mimare jobbar med slapsticks – komik. De flesta arbetar oftast med musik, ljud och ljus som väldigt betydelsefulla delar. Där liknar mimen ibland dansen, när inte text finns med: Man använder musik och ljussättning som ett bärande element.
Hur ser arbetsmarknaden ut?
Arbetsmarknaden just nu är förhållandevis bra, alla i kullen, som gick ut 2001, har haft bra jobb – de har startat en egen grupp: Projektor.
Det finns fria grupper, till exempel Teater Tre . De jobbar både med text, rörelse och bild för ett visuellt intryck, och spelar både barn- och vuxenteater. Andra exempel är Pantomimteatern, Teater Pero och Teater Quasimodo .
Det finns flera andra grupper och personer som gör uppsättningar i projekt, som jobbar med starka fysiska uttryck och som söker nya former för teater eller annan scenkonst.
Institutionerna är också mer öppna för experiment. Se till exempel på Lars Rudolfsson som fått en jätteensemble av etablerade skådespelare påStadsteatern att agera i Kalevala utan minsta rekvisita. Det är rätt ovanligt, men inte omöjligt, och ofta välkomnas det av publiken – det händer något oväntat.
En del mimare går också över till manus och regi. Det finns ingen regiutbildning för mimare i Sverige än, och väldigt få skrivna mimmanus, så man får lära sig redan på skolan att sätta upp egna stycken och bli självgående, så att säga. Därför är steget inte lika stort till att sedan göra en egen pjäs. Det som hindrar är ekonomin – som för de flesta konstnärer. Arbetsmarknaden är också mycket mer oviss för mimare än för skådespelare, men kanske också mer flexibel.
Vad har du själv jobbat med?
Emellanåt har det varit svårt att få jobb; man måste ständigt vara aktiv i att söka eller skapa jobb, och man får ändå kallt räkna med att vara arbetslös då och då. Jag har jobbat både med och utan text i olika sammanhang, från mimare på Operan till barnteater på turné med fri grupp. Jag har sökt mej till sammanhang där jag kan vara medskapande, ofta där man velat utveckla och forska i teaterns uttryck, där jag som skådespelare med mimbakgrund mött andra inriktningar och på det viset har det blivit en utmaning och ibland något oväntat och annorlunda.
Jag har koreograferat opera och några teaterpjäser, regisserat och skrivit på Pantomimteatern och undervisat på olika ställen, bland annat påTeaterverkstan. Det har varit bra och roligt att varva det egnaskådespeleriet med koreografi/regi och undervisning.
Så här i efterhand, vad tyckte du var bäst med Mimprogrammet?
Att man lärde sig ett visst tänkande och en grundläggande mimteknik, med olika kvaliteter och uttryck, men att man sedan var fri att använda den till något eget. Det var bra. Min teknik lever inte av sig själv, utan jag måste göra någonting av den.
Man blev väl rustad för olika typer av skådespelarjobb. Utbildningen ger en bra spännvidd, tycker jag. Man kan ingå i olika sammanhang eller skapa eget – man är inte bunden till en form även om man har mim i botten.
Hur har mimutbildningen förändrats sedan du gick här?
Största skillnaden är att utbildningen nu är fyra år, vilket ger studenten fler möjligheter till utveckling och fördjupning av sina kunskaper det sista året. Grunden är densamma, upplägget av de första åren är ungefär likadant.
På min tid hade vi teckenspråk, men det har tagits bort nu. Man har infört röst som ämne. Undervisningen har ändrats lite grann med varje kull.
Nu när jag är utbildningsledare försöker jag se till att studenterna ska få en aktuell utbildning och vara rustade för vad som väntar dem. Jag vill också att det ska vara stimulerande och en viss utmaning att gå här. Stanislav Brosowski och jag delar på mimundervisningen och jag hoppas att våra studenter därigenom kan få flera aspekter av mim, eftersom vi är av olika kön, generation och kultur.
En stor förändring är praktikterminen, den har inte varit fastlagd tidigare. Nu är målsättningen att alla ska komma ut på enskild praktik, vilket tidigare inte förekommit. Många av de tidigare klasserna har visserligen varit på praktik, men det har varit i helklass och berott på om det har
dykt upp någon förfrågan utifrån.
Finns det några andra mimutbildningar?
Det här är den enda högskoleutbildningen för mim i Skandinavien. Kortare kurser brukar förekomma på studieförbund eller liknande.
Några kloka ord?
Mimen behöver synas mera utåt då som nu. Vi måste visa att vi finns och att utbildningen finns. Och vad vi gör här. Det finns så många som är aktiva och det händer mycket just nu. Uttrycksformer inspirerar varandra och det är inte så vattentäta skott mellan genrerna – de håller på att upplösas, vilket är bra. Men det behövs fortfarande information. Fördomarna och okunnigheten är stor.
För den som vill söka Mimprogrammet vill jag säga så här: Man får utstå ganska mycket prövningar under sina fyra år här. Därför är det viktigt att man är rustad för det, och att man inte är för ung när man söker.
av Gunilla Jägeberg den 16 februari 2000, rev 19 september 2003.