Intervju med Filip Alexandersson, skådespelarprogrammet

”Det är fel att ha som målsättning att komma in på Teaterhögskolan – det räcker inte. Det är vägen. Målet är att syssla med teater.”

 

Filip Alexandersson är 28 år, han avslutade skådespelarutbildningen våren 2004. Här berättar han om utbildningen i talande metaforer som lumpen, bilkörning och Picasso.

 

Vad gör ni under ert sista år?

Just nu repar vi för vår slutproduktion som har premiär i november, och efter jul sätter vi igång och arbetar med vårens föreställning. Under det sista året har vi inte så mycket lektioner – lite röst och dans för att vi ska hålla oss i trim. Vi jobbar heltid med föreställningen som ute på vilken teater som helst.
Berätta lite om din bakgrund.

Min familj har alltid gått mycket på teater, ända sen jag var jättejätteliten. Det är ingen annan i familjen som sysslar med teater, men de är genuint … kulturintresserade. Jag har släpats runt på teatrar, museer, utställningar, kontnärsateljéer, obskyra byggnadsverk – på all sorts kultur, så länge jag kan minnas.

 

Jag kunde tidigt känna nån sorts avundsjuka – det verkade så kul. Jag ville vara med! Det luktade gott på teatern… Jag var med i en barnteatergrupp, men det var mest tjejer som ville vara prinsessor och bestämde allt, så jag tyckte det var skittråkigt. Det var inte förrän efter gymnasiet som jag bestämde mig för att jobba med teater.

 

1997 började jag på en teaterskola i Enskede. Där fick vi träna och utöva olika teaterformer, mycket fysiskt: dans, akrobatik och improvisation – och i gengäld var vi ute i skolor och och arbetade som dramapedagoger. Vi stängde exempelvis av undervisningen under två veckor på en skola och jobbade fram en föreställning där alla 900 eleverna var med. Man fick insikt i att teatern har en viktig funktion i samhället. Det gav mig också en nykter syn på hur det är att jobba med teater; man kanske inte alltid kan stå på scen och ha kul – det finns även andra sätt att förtjäna sitt levebröd.

 

Jag jobbade ute i skolorna från och till i två, tre år, och var samtidigt med i fyra olika fria grupper och gjorde ett par tre föreställningar per säsong. Dessutom gjorde jag en enmansföreställning som jag turnerade med i skolor under två år: Historien om tigern av Dario Fo. Jag satte upp den, regisserade och spelade helt själv. Jag ville testa om jag kunde klara av att livnära mig på det här yrket utan at vara beroende av att någon skulle ringa eller ”upptäcka” mig. Och så kände jag att japp – det här är min grej.

 

Vad fick du för gensvar från eleverna på skolorna?

Fantastiskt. Långt över förväntan. Man ska inte underskatta berättartraditionen. Publiken börjar fantisera och är i högsta grad delaktig i skapandet av berättelsen. Scen och salong smälter samman. Det var bara jag och en musiker på scen. Jag var ju rätt så ung då, så det var inte så stort glapp mellan oss och ungdomspubliken.

 

Berätta om ditt bästa teaterminne.

Det var just Tigern av Dario Fo. Jag var bara sju år när jag såg den, och det är en av de föreställningar som har påverkat mig starkast. Björn Granath spelade den på Fågel Blå runt -83, och jag var ditsläpad av min mamma.

 

Jag minns den föreställningen så väl: färgerna, lukterna, synintrycken, känslan, tigrarna … Det är så kul med Dario Fo; det finns så många olika plan i hans berättelser. Från komik till politik. Man gör den till sin egen upplevelse, beroende på ålder och bakgrund. Det finns så många bottnar.
Vad hade du för förväntningar på den här utbildningen?

Innan jag kom in här trodde jag väl att jag hade nån form av uppfattning om hur det skulle vara. Det går ju ändå att ta reda på ungefär hur det kommer att se ut, men … Jag brukar jämföra med att göra lumpen: Man har ingen aning förrän man står där i uniform på excercisplan… Sen kan man ha en vag idé, man tror att man vet, men det gör man faktiskt inte! Lite samma sak är det här: det är inte förrän man gör det som man förstår.

 

Jag hade nog inte väntat mig så mycket nytt. Jag trodde jag hade ganska bra koll och bara skulle komplettera lite. Men så var det inte. Det är så otroligt många nya ämen som jag inte ens har reflekterat över. Det finns så mycket teknik att lära sig, och det är kul. Att man kan få hjälp av folk som kan det här. Man blir lotsad in i en helt ny värld. Det är helt fantastiskt!

 

Jag är faktiskt förvånad över att utbildningen är så bra som den är. Det trodde jag inte.
Men utbildningen handlar väl inte bara om teknik?

Nä, men man behöver träna mycket ren teknik för att få en stabil grund. Man kan jämföra med Picasso. Titta på hur han målar när han är i tioårsåldern; redan då är han väldigt begåvad och exakt. Under tonåren lär han sig all teknik för att sen, när han är tjugo, strunta i allt sånt och göra nåt eget. Men han kan tekniken, han har tekniken i botten.

 

Och det är det jag tror all scenkonst handlar om: Man måste ha tekniken i ryggraden. Jag menar, jag kan ha hur mycket känsla som helst men om det sitter nån och ska lyssna på mig tjugo bänkrader bort, då måste jag kunna prata så man hör mig. Och jag får inte bli hämmad av att jag måste ta i så mycket – det där ska jag bara kunna automatiskt.

 

Hur lär man sig ett ämne som till exempel scenisk gestaltning?

Det handlar om att träna det också. Vi får göra mindre föreställningar som vi repeterar och visar för varandra. Man får jobba mot en regissör, en pedagog, som ger en feedback.

 

Vi får känna på en massa olika sätt att spela, får ta del av någon annans erfarenhet, och successivt växer ens eget sätt att spela fram. Vi får prova på att verka i de olika dramatiska rummen: det är helt annorlunda att spela Norén än att spela Shakespeare till exempel… Och det är jättebra att få testa! Annars kanske man aldrig vågar sig på det som man inte är så bra på – här får vi, i en skyddad verkstad, pröva olika spelstilar. Man vågar kasta sig ut, även om det självklart finns viss press även här på skolan. Man vill ju vara bra.

 

Ökar pressen och prestigen i takt med att du går här?

Ja, absolut. Samtidigt som jag känner mig mycket mer trygg nu i fyran, så har jag helt klart mer press på mig att vara … vara bra helt enkelt. Och vad är det? Att vara bra… Det har ju alla en åsikt om. Oavsett om man kan förklara varför. Men jag tycker vi får bra stöd och individuell kritik. Alla tillåts ha sin egen utveckling.

 

Så du tycker inte att ni alla stöps i samma form?

Nej, så är det verkligen inte. Det finns ingen färdig formel som skolan lär ut: 4x(2y+0)=skådis, man är tvungen att hitta sin egen väg. Dessutom är vi bara nio i klassen och man får jobba och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar tillsammans och under individuella lektioner. Så det är ingen risk att vi alla blir lika.

 

Jag trodde kanske att det var så innan jag kom in. Jag tänkte att kommer jag inte in så får jag väl bli mer… personlig – då blir jag i alla fall inte som alla andra. Jag tror det var ett försvar ifall jag inte skulle komma in. Men man måste ju inte gå här för att bli en bra skådis. Fast det skadar inte!

 

Varför är det viktigt med teater?

Det finns så många olika svar… Jag vill återknyta till det jag pratade om förut, om undervisning. Man kan undervisa i teater som en terapeutisk metod för att få folk att öppna sig, få en tilltro till sig själva och våga lita på andra. Det har jag sett så många gånger i allt från skolklasser till långtidsarbetslösa, där de som kanske varit undanskuffade i många år plötsligt kliver fram och öppnar upp … Sen kanske inte de blir skådisar; det är inte det som är syftet. Men det finns ett … ett själavårdande inslag i teatern som man inte ska förakta – även om det inte är det vi sysslar med här.

 

Sen finns det en annan aspekt på varför det är viktigt med teater i samhället: Folk behöver kunna se sig själva utifrån. Åka på lite fler resor än vad man själv kan göra i sitt liv. Det handlar om att kunna förstå andra människor, andra öden – att spegla mänskligheten. Det är stora ord – men jag tror det är det är det handlar om.

 

Och att det utspelar sig nu. Här och nu. Det oförutsedda kan alltid hända. Det är en spännande miljö, som man inte kan få genom teve och film. Och det är det som är roligt när man står där på scen; jag menar, vad som helst brukar ju faktiskt hända också!

 

Uppfattar du som skådespelare vad som händer i salongen?

Ja, där uppe är man så receptiv. Man hör allt! Man andas med publiken. Man hör någon harkla sig, ett märkligt skratt…

 

Det här är något som jag har utvecklat under de här åren – jag börjar ta steget ut i salongen, släppa taget om tekniken. Det är som att köra bil: när man tar körkort så är man fast inne i bilen med alla blinkers och reglage och sånt där. Jag har inte haft körkort så länge, men nu börjar jag i alla fall kunna titta på de andra och inte tänka så mycket på att jag växlar.

 

Det är samma sak med teknikämnena här – det tar ett tag innan man kan släppa taget, innan det känns i kroppen vad man ska göra, så att man kan vara närvande och uppfatta vad som händer – både på scenen och bland publiken.

Tycker du att du har blivit en mer medveten skådespelare under utbildningen?

Jag har ju varit här mer eller mindre all min vakna tid i tre år, så jag tror det smyger sig på. Eftersom teatern handlar om att spegla sin nutid – kanske genom dåtid, men man vill ju berätta något om mänskligheten idag – så måste man känna till det historiska perspektivet: man måste vara medveten om var de olika sakerna härstammar ifrån och varför. Man behöver inte berätta allt för publiken, men man måste kunna sina rötter.

 

Keith Jarret, som är en av mina favoriter, slutade med jazzmusiken och spelade bara klassiskt under en tid, och sen kom han tillbaka till jazzen. För att kunna spela bra jazz måste han kunna spela Beethoven. Och det är lite samma sak här: För att kunna lira Shakespeare måste man veta hur det har spelats genom tiderna, och varför, för då kan man sätta sig själv i ett sammanhang, annars blir vi bara lösryckta. Det vi gör här och nu är ju ofta en motreaktion på något som skett tidigare. Det kan vara svårt att se såna samband, men man lär sig under våra teorilektioner.
Hur tror du framtiden ser ut för skådelspelare?

Jag tror det kommer att bli mer individuellt, att man jobbar i projekt under kort tid. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tror man kommer att se mer av det. Det kanske blir mer flexibelt … Och kanske ett bredare arbetsområde, så att man kan göra olika saker inom teater, film, teve … Man kanske kan undervisa en del. Det finns ju massvis man kan göra.

 

Viken typ av teater/scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Alla former av teater. Det enda jag inte kan tänka mig är väl … buskis. När det är riktigt lågt. Det ska finnas en tanke bakom: ska man roa folk, så ska det vara lite roligare än könsord och sexskämt. Men annars vill jag gärna spela komedi, barnteater… allt. Det är bra att gränserna luckras upp mellan olika typer av scenkonst.

 

Det som glädjer mig är att privat kan jag vara som jag är, ganska tråkig, men på scen kan jag vara… vad som helst. Jag kan spela allt från världsdramatik till modernt till nån konstig, härlig balettmimföreställning… och det är mitt jobb!
Har du några råd till den som vill söka?

Det är en inställningsfråga. Jag sökte i fyra år innan jag kom in. Första gångerna tyckte jag att ”ser dom inte att jag har talang? Jag är ju duktig! Jag behöver väl inte jobba så mycket… jag fixar ett prov här.”

 

Så jag förberedde mig inte så mycket de första gångerna. Men efter några år, när jag kände att jag verkligen ville komma in, då jobbade jag mer eller mindre heltid i ett halvår för att inte ha några undanflykter. Jag insåg att man måste lämna slumpen utanför. Man måste träna så mycket att man successivt höjer sin text, sin scen … Man kan inte gå in och spela på känsla: ”Å, jag hoppas att jag är i bra form.” Det duger inte. Dagsformen måste vara sekundär. Det primära måste vara att man är trygg i vad man gör. Oavsett vad som händer ska min scen hålla en tillräckligt hög nivå.

 

Det är fel att ha som målsättning att komma in på Teaterhögskolan – det räcker inte. Det är vägen. Målet är att syssla med teater. Oavsett om man går här eller inte så kan man alltid göra det, om det är det man verkligen vill.

 

Om man känner att allt står och faller med att man ska komma in på Teaterhögskolan, då ska man nog inte söka.

Man måste känna så starkt att det är det här man vill göra att det inte spelar någon roll om man går här eller inte.

 

Kommer man inte in får man tänka: ”Det kanske inte är meningen – det kanske inte är bra för mej att gå här. Jag kommer att hitta min egen väg till teatern.”

 

Teaterhögskolan får aldrig vara den enda vägen.