Intervju med Thérèse Svensson, skådespelarprogrammet

 

”Man får gå här i fyra år och misslyckas, trampa i klaveret och landa pladask, men man vet att det alltid finns nån som fiskar upp en igen.”

 

Under höstterminen i trean gör studenterna praktik på olika teaterar. Här berättar Thérèse Svensson, 25 år, om sin praktik på Elverket, om hur hon utvecklats under åren på Teaterhögskolan och om varför det är viktigt med konst och kultur.
Berätta lite om din bakgrund.

Jag började faktiskt med teater ganska tidigt; jag höll på med barnteater, och det var jätteroligt. Sen, när jag var elva eller tolv, fick jag chansen att vara med när Riksteatern turnérade i Sverige och behövde en ung dotter i varje stad. När de kom till Skövde visade det sig att jag passade in på beskrivningen, och jag fick vara med i en musikal som heter Spelman på taket två kvällar i rad. Och det var ju liksom – ah! Man fick komma dit och prova kostym… man fick stå i kulissen och titta på när de andra spelade …. ljusteknikern visade allting, och man fick godis … det var så roligt, alla var så snälla.

 

Var det då du bestämde dig för att bli skådespelare?

Nja, nä, inte då kanske. Jag gick estetiskt dans- och teaterprogram på gymnasiet i Mariestad. Sen gick jag på Ölands folkhögskola med konstnärlig profil. Jag hade bra lärare – man fick lära sig knep, verktyg som man kunde använda för att bli en bättre skådespelare. Jag insåg att det finns så mycket att lära. Det var nog då jag bestämde mig för att jag verkligen ville bli skådis.

 

Efter Öland fortsatte jag med teatern på Fridhems folkhögskola i Skåne i två år, och under tiden sökte jag till teaterhögskolor: inte till Stockholm, för det fanns en massa rykten om att det bara går såpaskådisar här; Malmö och Göteborg skulle vara bättre. Jag sökte sammanlagt fem gånger. Och till slut sökte jag i alla fall hit till Stockholm – och kom in. Och då insåg jag förstås att det här är en jättebra skola! Visst finns det en del ”kändisar”, men det finns det på de andra också, och det är ju inget fel med det.

 

Men … jag har alltid velat jättemycket åt höger och vänster – det gör jag fortfarande. Man kommer ständigt till nya kriser när man håller på med teater. Det är så mycket rotande, det ställs krav och man ska hela tiden veta vad man tycker och tänker, vad man vill berätta. Det är så mycket att ta ställning till – ibland orkar man inte riktigt.

 

Var du medveten om att det krävs så mycket kritiskt tänkande innan du började här?

Nej, det var jag nog inte riktigt medveten om. Det finns ju nån sorts rosa skimmer över teatern. Det är lite magiskt alltihop: miljön med smink, kostym, peruk och allt det där man var intresserad av när man var liten. Jag hade nog förväntat mig mer av det rosa skimret…. Ju mer jag håller på desto mer försvinner det – fast då kommer ett annat skimmer! Det är lite som en förälskelse, som en relation som utvecklas. Och som man bråkar med ibland också.

 

Jag kom ju direkt från andra teaterskolor, så jag var inne i det här med att gå på lektioner. Däremot hade jag aldrig haft individuella lektioner. Jag hade förväntat mig att det skulle vara hårt, men ändå inte så här … det är verkligen hårt. Man jobbar hela tiden med sig själv; man blir så medveten: hur man andas, går, står, pratar. Och man inser att man absolut inte kan spela teater! Det får man inte ens göra i början. Det är nästan bara tekniska ämen i ettan: röst, rörelse, dans, sång…

 

Vad är det man får träna på i de tekniska ämnena?

Man jobbar med att utgå från noll, sitt eget naturliga noll-läge. Tanken är att jag inte ska bli handikappad av det som är Thérèse – för jag kan inte ha med allt i varje roll.

Om jag är helt neutral: om jag andas på det sätt som är bäst för mig, om jag står i den hållning som passar mig bäst och pratar i det läge som är rätt för mig, då har jag oändliga möjligheter att utvecklas – jag kan lägga till och ta bort och forma efter olika roller jag spelar.

 

Men det är just det här som blir så jobbigt: Det blir lite av en personlighetsförändring, för när man inte går som man brukar, inte pratar som man brukar – då vet man knappt vem man är längre!

 

Det är svårast i början, i ettan, sen förstår man att det är väldigt skönt att lära sig en korrekt hållning, för då slipper man kanske problem senare. Det är ju grundläggande mänskliga förutsättningar man jobbar med: det borde alla få göra! Det är jätteskönt. I början i ettan gick man ju runt på stan och ville hjälpa folk, rätta till: Nä, nä – inte så där, gå så här!

 

Man jobbar mycket med att få bort alla sina skydd som man byggt upp under livet. Man ska stå där inför alla, rak, naken, helt öppen för allt. Det var en period i ettan när det blev så tydligt: Ju mer vi skalade av oss våra skydd, desto mer började vi svepa in oss i stora tröjor, halsdukar, mössor. Man behövde den tryggheten; man kände sig liten och sårbar då under den första tiden.

 

Vad är det bästa med den här utbildningen?

Att bli omhändertagen av hur många lärare som helst som vill utveckla mig. Att ha de bästa pedagogerna i de olika ämnena som tittar på mig, bara på mig – ibland – och säger: Ah, nu gjorde du det där igen! Man har alla dessa människor omkring sig som inte vill något hellre än att hjälpa en. Det är skithäftigt! Det har jag aldrig varit med om någon annanstans.

 

Det är en helt fantastisk utbildning: man får gå här i fyra år och misslyckas, trampa i klarveret och landa pladask, men man vet att det alltid finns nån som fiskar upp en igen. Och plåstrar om en. Det finns tid att prata. Man får vara ledsen en dag, vara glad en dag, det är en väldigt mänsklig skola.

 

Och det sämsta?

Det sämsta är att man kan bli väldigt egoistisk. Det är ju så individuellt hela tiden. Jag hade en period när jag knappt kunde lyssna på vad mina kompisar hade att säga, för jag satt och tänkte på att jag var spänd i min högra stortå. Man sitter där och försöker vara avspänd och öppen hela tiden, och så tänker man: å, nu spänner jag här… hm, nu spänner jag där. (Thérèse ser fråvarande ut och byter ställning i stolen) Så kan jag inte sitta! – Jag bara satt där och tänkte på mig, mig, mig, mig, mig hela tiden, och så plötsligt (hon tittar upp): Va sa du? HEMSK människa! Jag var fruktansvärt egoistisk under en period, och så hatade jag mig själv när jag upptäckte att jag gjorde så där.

 

Hur tycker du att du har förändrats?

Dels är jag inte så självcentrerad som jag var i början. Och dels har jag blivit tryggare, lugnare och har lättare att ta hand om konflikter; jag var otroligt konflikträdd förut. Men vi tränas hela tiden eftersom vi är tio starka individer i en klass – alla är starka, annars hade vi inte kommit in – och alla har sina visioner och viljor. Då blir det (Thérèse illustrerar en krock med händerna) ibland.

 

Ibland när man pratar med folk som inte går här kan det bli lite absurt. Jag kanske säger: å, idag tog jag en jättelåg ton som jag aldrig har klarat förr! Och de bara: Jaha, ja, vad kul för dig… Själv lärde jag mig nationalekonomi idag. Allt är ju relativt. I den här världen så är dessa småsaker allt! Man tror att man har förstått livet när man har tagit den där låga tonen. Det blir nästan en religiös upplevelse emellanåt.
Varför är det viktigt med teater?

Vi har en del diskussioner på lektionerna, vad man än pratar om så säger någon: jag såg en människa på stan…, min kompis sa att…. Alla är intresserade av människor och tror på individen och människan i samhället – det är kanske därför man håller på med teater. Konsten och kulturen gör att individer får möta sig själva.

 

Alla behöver någon form av konst, kultur. Det kan vara litteratur, måleri eller dans … Jag tror absolut inte att alla tycker om teater – jag vill att de ska göra det – men jag tror inte att det är för alla.

 

Man är i så många sammanhang där man måste spela olika roller, sociala roller, och de ser ju olika ut beroende på vem man umgås med. Det kan vara skönt att få se saker utifrån, när man slipper bry sig om sina egna roller. Man kan gråta när man går till teatern, kanske inte för att man tycker synd om rollfiguren, utan för att man känner igen sig; nånting i det jag ser är jag – varje person är en bit av mig själv på scenen.

 

Det är fantastiskt att få vara med och ge det till publiken.
Känner du vad som händer ute i salongen?

Emellanåt kan jag få små glimtar av det: att rummet förändras av känslor och att allt är så … koncenterat. Och det är det man lever för: den adrenalinkicken. Det finns skådespelare som kan förändra rummet. Det kan inte jag. Än.

 

Man måste vara öppen, avspänd, närvarande… Man har kontroll, men ändå inte kontroll. Så fort man får den där upplevelsen av att det surrar i hela rummet, så blir man medveten om det och då … oh shit! Så är allt borta igen.
Vad håller du på med just nu?

Jag är på praktik, det är vi hela höstterminen i trean. Det är helt perfekt, för åtminstone jag var ganska skoltrött.

Jag blev rätt trotsig under vårterminen i tvåan. I ettan var jag väldigt öppen och bara tog till mig, jag ville så gärna lära mig allt! Och sen i tvåan började jag ifrågasätta mycket mer. Det var inte det att jag tyckte att jag kunde allt, men jag fick nån sorts tonårsbeteende.

Jag tror det var nödvändigt för mig att reagera så: Man får inte tappa bort sig själv mitt i alltihopa, och tro att allt andra säger är rätt. Nånstans vet man själv vad som är rätt också. Man har nån sorts egen kunskap, även om den bara är ett litet frö, och man måste få lita på det om det ska kunna växa.

 

Det finns en risk att man stöps i samma form på en sån här utbildning, om man inte har kvar sitt lilla obstinata jag som gör att man tar sig igenom de här åren som den man är.

 

Därför tror jag det är viktigt att man reagerar, att man ifrågsätter och får en sån här trotsreaktion.

 

Var är du och vad gör du på din praktik?

Jag är på Elverket och ska vara med i två olika föreställningar där. Dels en föreställning som heter Falling Water (urpremiär den 10 oktober 2003 på Lilla Elverket, Dramaten. Manus och regi Clara Diesen Zeiss) Det är en ordlös föreställning med rörelse, dans, teater. Vi är bara fyra personer på scen, varav två praktikanter: jag och en klasskompis, Ida Stéen.

 

Den andra uppsättningen heter Hägrar, en nyskriven engelsk pjäs. Vi har en tysk regissör som pratar engelska med oss. (Sverigepremiär 5 december 2003 på lilla Elverket. Regi: Benjamin Walther). Handlingen utspelar sig i en skitig förort till London, men jag vet inte så mycket om den än. Vi är många från min klass i den föreställningen.

 

Jag är jätteglad över att jag får prova på två så helt olika uppsättningar.

 

 

Vad blir du inspirerad av?

Unga skådesplelare inspirerar mig mycket. Melinda Kinnaman till exempel. Men det kan vara allt möjligt: en konstutställning, en film, ett samtal, en promenad… Och bra teater förstås. Gärna på små scener där man är nära. Pedagogerna här på skolan inspirerar också. Vi hade ett stort Shakespearearbete förra året när vi läste sonetter med Stina Ekblad. Hon är helt fantastisk på språk, och kan verkligen få oss att förstå.

 

Stina är en av de bästa lärarna jag har haft. Hon är så ödmjuk och intresserad; hon försöker inte lära ut nånting direkt, utan ser en konstnär som hon kan utveckla – hon ser kvaliteter som folk redan har. Man känner sig som en vuxen männsika som får lite regissörshjälp. Stina är totalt närvarande och hör allt man säger. Det är smickrande att hon lyssnar på en så noggrant.
Viken typ av scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Min dröm är att få göra allt. Jag har inte bestämt mig för vad som är min grej. Jag vill prova på institutionsteater, stora ensembler, små ensembler, spela med folk jag känner, med folk jag inte känner – klassiskt, modernt – hela tårtan med grädde och allt!

 

Har du någon drömroll?

Jag har faktiskt favoritroller: huvudpersonens bästa kompis. Inte huvudrollen, men ändå en ganska stor roll.

 

Som till exempel Mercutio i Romeo och Julia, Romeos bästa kompis. Hans liv blir så intressant: jag undrar alltid vad såna roller tänker. Huvudrollen säger ju alltid vad den tänker! Jag vill ha en spännande roll, men den ska vara ganska … fri, så att jag kan utveckla den som jag vill. Man är inte lika låst av konventioner som när man spelar en huvudroll: Julia ska spelas si, och Julie ska spelas så …

 

Har du några råd till den som vill söka? Rekommenderar du utbildningen?

Jag kan absolut rekommendera den, men bara till folk som vet att de verkligen vill bli skådespelare. Man måste vara klar över varför man vill gå här, inuti. Annars är det inte rätt plats. Man måste vara förälskad i teater.

 

Och så ska man förbereda sig väl. Det handlar om att visa sig själv på intagningsproven. Helst ska man nog tycka att det är kul att göra proven… Men det tyckte inte jag. Jag tyckte det var hemskt! Utom fjärde provet – det var roligt. Då var jag nog lyckligare än nånsin.