Vi kan inte garantera att dom blir roligare…

 

… men det finns en risk, säger Karin Helander och Gösta Ekman.

 

Är meningen – som någon lite raljant frågade – att utbilda ett gäng Papphammare? Absolut inte.

 

Att vi kallar den för Den skrattretande teatern ska tolkas som att vi, tillsammans med de 6 – 8 studenter som antas, vill undersöka vad det är som uppfattas som roligt. Vad är det vi skrattar åt? Vill vi få ett befriat, förlösande skratt när vi ser någon bete sig på ett sätt som vi känner igen – i kanske pinsamma situationer som vi känner igen oss i? Och kan man bestämma sig för att vara rolig? Eller är det förödande när avsikten märks? Hur gör man för att ta humor på allvar, utan att bli pretentiös?

 

Karin är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, och ska tillsammans med Gösta Ekman hålla i Teaterhögskolans första masterutbildning, en ettårig kurs som har fått namnet Den skrattretande teatern. Karins uppgift är att, tillsammans med Gösta, i huvudsak svara för den reflekterande delen av utbildningen. Karin känner ett särskilt ansvar för att förmedla en inställning till den skriftliga reflektionen som något lustfyllt. De som söker till utbildningen ska tillsammans med sin ansökan formulera en frågeställning som de skulle vilja arbeta med under utbildningen. Den frågeställningen ska ligga till grund för studenternas arbete under året, där man utvecklar och fördjupar sina konsntärliga verktyg.

 

Viktigt för Gösta och Karin blir förstås att, av de drygt 40 som sökt till utbildningen, sätta samman en grupp som ska fungera tillsammans och ha utbyte av varandra, och som också kan få ut något av att ta del av varandras valda frågeställningar.

 

Flera gästlärare kommer att medverka, både i längre block och med enstaka föreläsningar och

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *