Historik

Stockholmsskolans historia

Utbildningen av skådespelare i Sverige startades av Gustav III år 1787. Den var länge knuten till Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm under namnet Dramatens Elevskola. Trots att elevskolan upphörde redan 1964 lever den kvar i det allmänna medvetandet i kraft av den stjärnglans som omger många av de skådespelare aom utbildades där; en del av dem är fortfarande verksamma vid Dramaten.

Utbildningen skiljs från teatrarna
I mitten av 1960-talet beslöt riksdag och regering att skilja skådespelarutbildningarna från de teatrar där den bedrevs. Det gällde alltså Dramaten i Stockholm och stadsteatrarna i Göteborg, Malmö och Norrköping-Linköping.

Huvudskälet till beslutet var att man ville ge skådespelareleverna möjlighet till en koncentrerad utbildning, där man slapp teatrarnas allt större krav på att eleverna skulle statera och medverka i småroller i uppsättningar.

Efter några år började man diskutera om inte denna ”skilsmässa” hade skapat ett alltför stort avstånd mellan utbildningen och teatern, och den diskussionen ledde till att man 1981 förlängde utbildningen, som då var treårig, med en praktiktermin. år 1993 lades ytterligare en termin till, avsedd att ge utrymme för arbete med radio, tv och film.

En självständig högskola
När skådespelarutbildningarna skildes från teatrarna lades den i Norrköping-Linköping ner och två av dem – Göteborg och Malmö – knöts något senare som institutioner till universiteten i Göteborg respektive Lund. Stockholmsskolan förblev en självständig skola under namnet Statens skola för scenisk utbildning.

Under årens lopp har det sedan vid ett antal tillfällen förts fram idéer om att sammanföra en del av eller alla de konstnärliga utbildningarna i Stockholm till en gemensam högskola, men för Stockholmsskolan har det alltid varit viktigt att vara en självständig högskola, och man har framgångsrikt hävdat detta.

Ett innehållsrikt och givande samarbete bedrivs dock med både de andra högskolorna i Stockholm – inte minst Dramatiska Institutet! – och med de övriga teaterhögskolorna i landet.

Sedan 1996 finns nu också en skådespelarutbildning i Luleå, med viss koppling till Norrbottensteatern, och organisatoriskt knuten till Luleås Tekniska Universitet.

Vad har skolan för metod?

Stockholmsskolan har aldrig bekänt sig till någon bestämd metod. Arbetet på skolan har naturligtvis präglats av olika stora konstnärer och pedagoger, som alla har gjort sina avtryck i undervisningen.

Stig Torsslow , som var den siste rektorn för Elevskolan svarade en gång på 50-talet på frågan om vilken metod man använde: ”Vår metod har alltid varit metodlöshet”. Tio år senare utvecklade han detta:

”Det finns två sorters skolor. En som samlas kring en mycket betydande scenkonstnär eller pedagog – Stanislavskij , Brecht, Jouvet , Strasberg . Det sker på gott och ont. Det resulterar i en enhetlig stil; de elever som inte kan anpassa sig till denna stil får inte luft under vingarna. En annan skoltyp verkar kring ett arbetsprogram, i ett fritt kollektiv. Det kan naturligtvis kännas både ensamt och kyligt för den som inte har så mycket eget att komma med. Men för den konstnär som reagerar för tryck och vill ha plats för experiment kan det kännas fritt; frihet är väl alltid en smula kyligt.”

”En tänkande skådespelare”
Under 1970- och 80-talen samarbetade Stockholmsskolan intensivt med den statliga teaterhögskolan i Östberlin. En av de ledande pedagogerna där, Rudi Penka , återkom ett par gånger om året till Stockholm som gästlärare. Penka , som var född 1923, kom som skådespelare till Berliner Ensemble på 50-talet. Bertold Brecht, som var verksam där som regissör, uppmanade honom så småningom att börja undervisa. Han utvecklade, som han själv uttryckte det, en syntes av Stanislavskijs och Brechts erfarenheter:

”Jag försöker utbilda en tänkande skådespelare, som för fram sina känslor på scenen, känslor renade genom tanken, som Brecht säger.”

Keve Hjelms vision
1988 blev Keve Hjelm rektor för Stockholmsskolan. Ett år senare blev han skolans förste professor i scenisk gestaltning. Med sin 45-åriga yrkeserfarenhet och sin vision om den självständiga och skapande skådespelaren kom Keve Hjelm att påverka skolan väldigt starkt under sina nästan 10 år som professor.

I sin undervisning inspirerade Keve en generation skådespelarstudenter till att ta ansvar för – och makten över – sitt konstnärskap. Keve Hjelms idéer och tankar om skådespeleri och skådespelarutbildning kommer att ges ut i bokform någon gång under 2003/2004. Det blir den första utgåvan i den skriftserie som Teaterhögskolan planerar att göra i syfte att dokumentera Teaterhögskolans pedagogiska och konstnärliga arbete.

Har Stockholmsskolan någonsin haft en kvinnlig rektor?

Under de första ca 100 åren av skådespelarutbildningen hände det några gånger att elevskolans föreståndare var en kvinna:
Sophia Lovisa Gråå (1804-1812)
Karoline Müller (1812-1815)
Kristina Ruckman(1819-1828)
Carolina Bock (1831-1834 och 1841-1856).
Under elevskolans sista år administrerades dess verksamhet av Ingrid Luterkort, som också var lärare i scenframställning.

Sedan skolan blev självständig har dock ingen kvinnlig rektor utsetts. I skolans jämställdhetsplan finns inskrivet att man i samband med rekrytering av ny rektor aktivt ska verka för att finna en kvinnlig kandidat.

Läs mer om skådespelarutbildningen i Sverige

I dessa böcker finns mer information om skådespelarutbildningens historia:
Skådespelarens utbildning av Ingrid Luterkort. Utgiven av Riksteatern 1976
Om igen, herr Molander! av Ingrid Luterkort. Utgiven av Stockholmia förlag 1998
Böckerna kan vara svåra att få tag på, men försök på ditt bibliotek! Det finns också två bibliotek i landet som är särskilt inriktade på teaterområdet: Sveriges Teatermuseums bibliotek och Dramatens bibliotek.

Länkar

Sveriges Teatermuseums bibliotek, tel 08-556 931 11
Kgl Dramatiska Teaterns bibliotek, tel 08-665 61 94

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *