Intervju med Cecilia Arnér-Blixt

 

En kraftfull röst provocerar – och det är ett äventyr att få vara med om vandringen dit!
Cecilia Arnér-Blixt är sånglärare och har varit på Teaterhögskolan i tjugo år. Hon jobbar halvtid här och halvtid med sångare, musiker och professionella skådespelare. Cecilia är även utbildad talpedagog och Rosenterapeut.

 

 

Berätta lite om din bakgrund.
Båda mina föräldrar var musiker, och jag och mina 5 syskon uppträdde mycket med musik och sång under hela min barn- och ungdom.

 

Jag ville från början ägna mig åt teater, så jag gick på Wizanskys teaterskola, en av tre som fanns på den tiden. Jag staterade på Dramaten under flera år. Under åren har jag också arbetat med Sif Ruud och jag utbildade mig till talpedagog, men sen tog ändå musiken överhanden.

 

Under den här tiden sjöng jag mycket, och jag utbildade mig på Musikhögskolan. Där låg fokus på att rösten var det viktigaste, att det skulle låta vackert när man sjöng. Men sen återkom jag till teater bland annat genom den repertoar jag valde. Jag blev väldigt tagen av Brechts texter – och Eisler och Weills tonsättningar. Hela Tolvskillingsoperan är ju fantastisk! Det är musik och texter som varje teaterstudent borde få glädjen av att komma i kontakt med. Jag blev intresserad av att lära mig själva hantverket, för att få vara så fri som möjligt med att uttrycka texten. Att det lät vackert kom i bakgrunden. Texten var viktigast.

 

 

Du är även utbildad Rosenterapeut. Vad innebär det i ditt arbete?

 

Det är en väldigt fin metod. Rosenmetoden har fått sitt namn efter sin grundare Marion Rosen och har ingenting med rosor att göra. Jag använder den ibland för att lösa upp spänningar i kroppen, spänningar som vi många gånger är omedvetna om. Behandlingen består av lätt beröring av de spända musklerna. Det handlar alltså inte om vanlig massage, då man ofta går förbi de djupa blockeringarna i kroppen. Jag använder Rosenmetoden för att upptäcka djupare spänningar som kan begränsa rösten. Har man möjlighet att hjälpa till att lösa en spänning så finns det plötsligt mera ”plats” i kroppen.

 

När spänningarna släpper och man börjar nå sin röst sätter det igång saker i kroppen: många är inte vana vid att vara så kraftfulla. En kraftfull röst provocerar – och det är ett äventyr att få vara med om vandringen dit!

 

Närvaro är ett begrepp som ofta återkommer när man pratar om teater. Hur jobbar du med det på dina lektioner?

 

Jag börjar oftast arbeta med sångtexten innan vi sjunger en sång. Vi arbetar med texten som renodlad monolog först. Jag vill att studenten känner efter: Vad vill jag berätta med att sjunga den här sången? Att vara lyhörd för de känslor texten väcker i mig. Det är så lätt att gå förbi detta. Att ”lägga på” texten utan att egentligen veta vad man vill säga med den.

 

 

 

Har du något särskilt starkt teaterminne?

 

Den första teaterföreställning jag såg var på Dramaten. Jag var kanske 10 år och var där med min farbror som var författare. Vi såg ”Lång dags färd mot natt”, en klassisk föreställning med Inga Tidblad och Lars Hansson bland annat.

 

Jag kan inte ha förstått så mycket av det som sas, men skådespelarnas agerande och den starka känslan i hela föreställningen gick rakt in i mig. Jag måste ha reagerat på både kroppsspråk och inlevelse; jag var alldeles tagen. Och jag minns att jag tänkte att det här vill jag också göra.

 

Lyssnar du mycket på hur skådespelare använder sina röster när du är på teater?

 

Ja, när skådespelaren har djupet och textförståelsen i sig i en föreställning då kan jag bli väldigt berörd även av rösten. Det är ju den som förmedlar det skådespelaren berättar. Rösten ska inte bara låta vackert – en vacker röst som inte förmedlar något är helt ointressant. Och det gäller i högsta grad även sången.

 

Har du några förebilder inom teatervärlden?

 

Ja, som pedagoger har jag nog Sif Ruud och Torsten Föllinger som förebilder. Båda stora personligheter med en märkvärdig människokännedom.

 

 

Har du några tankar som du kan dela med dig till dem som vill söka in till Teaterhögskolan?

 

Det är en tuff tillvaro för ungdomar idag. Man lär sig fort att ”syns jag så finns jag”. Man går ut och ber om bekräftelse istället för att ”bjuda in”. Det viktiga är att hela människan får förmedla pjäsens eller sångens budskap.

 

Det är just detta vi alla lärare arbetar med tillsammans med våra studenter här på skolan inom olika ämnen. Vi hjälper studenterna att ställa frågor som: Vad har jag för medel i mig själv? Vem är jag? Hur ’stor’ vågar jag bli? Vad är viktigt för mig att förmedla i en text?

 

Det är det som är så märkvärdigt med att vara skådespelare: Man är sitt eget instrument . Man har instrumentet i sig. Röst, kropp, andning, hållning. Med detta instrument kan man gå ut och beröra andra människor från scenen. Det är ett privilegium. Men det är också ett hårt arbete att komma dit. En lång process.

 

Det är en förmån för mig som pedagog att få arbeta med det här och med de begåvade blivande skådespelarna vi har här på skolan.